|
Efter
några rätt vissna filmer på nittiotalets andra hälften, såsom ”Trauma”, ”The Stendahl syndrome” och
”The phantom of the opera” så återvände Dario Argento
till den regelrätta giallon med, den första delen i hans
nya trilogi, ”Sleepless” (”Nonhosonno”). Detta blev
också en av hans allra bästa filmer. Nu råder det tvivel
om hurvida ”The card player” är del två eller inte i
denna trilogi men efter succén med ”Nonhosonno” så
slätade han plötsligt på sin filmiska stil och ”The card
player” ser mest ut som en engelsk polisdeckare. Han
gjorde också så att nästan alla mord sker offscreen och
det är aldrig bra när man vill veta vad fan det är som
händer. Aldrig har en Dario Argento film varit så
renskrapad från blod. Egentligen är det inte mycket
Argento alls över denna film, inget som annars brukar
känneteckna honom i alla fall. Kameraarbetet är mer
strikt, visst används steadycam rätt mycket men det
hjälper faktiskt föga. Dubbningen (som förvisso redan
har fått den kritik den förtjänar i andra medier) är
både låg och rätt dålig. Nu har dubbade Argentofilmer
nästan alltid haft problem på ett eller annat sätt med
detta men det är inget bra om en när en del dialog helt
enkelt inte går att höra. Till filmens fördel kan man
istället påpeka klippningen som faktiskt är riktigt bra,
liksom soundtracket där Claudio Simonetti gjort ett
ruggigt jobb i att skapa högt dunkande technomusik.
Detta, om det skulle spelas, hade blivit en succé på
dansgolven. Bra. Även Sergio Stivaletti har gjort ett
bra jobb i att skapa ett par suveräna specialeffekter
och några snygga kvinnoliksdockor som ser rent av
hiskerligt otäcka ut. Dessutom är huvudrolls-
innehaverskan Stefania Rocca rätt snygg.. |
|
|
|
Vad
handlar filmen om då? Jodu, det börjar med att Anna Mari
(en tydlig referens till ”The Stendahl syndrome” Anna
Manni och Asia Argento var faktiskt först på väg att
upprepa sin roll i denna. Men Asia är ruggigt Hollywood
nu så det blev inget) får en inbjudan till en chat och
ett online pokerspel. Vad de spelar om är en kidnappad
kvinnas liv. Och för varje ”hand” som mördaren vinner så
amputerar han bort en kroppsdel från kvinnan. Det gäller
med andra ord att spela sina kort rätt. Det gör polisen
inte första gången och kvinnan mördas framför deras ögon
i en webcamera. Nu gäller det att fixa fram någon som
kan spela poker och rädda de stackars kidnappade
kvinnorna som trillar dit en efter en. Nånstans kommer
det in en polis från Irland också, spelad av Liam
Cunningham.. |
|
|
|
I
jämförelse med Darios övriga filmbibliotek är detta en
av de sämsta filmerna och placerar sig i nånstans i
botten på listan. Synd då ”Nonhosonno” var ett rejält
kliv framåt. Nu tar han istället ett kliv bakåt och
försöker locka ny publik i både offscreen våld,
striktare historia och kameraarbete samt en historia som
inte riktigt vill nå ända fram. Idén är dock originell
och eggande. Kul är att Fiore Argento äntligen fått en
roll i hennes pappas filmer igen dock. Klippningen och
musiken är dock superb och en del scener är riktigt bra.
Fast i sin helhet så blir det rätt platt, och för mycket
amerikansk/ engelsk polisserie över det hela. Nu får vi
hoppas att Argento förstår att han inte kan experimentera
med ”striktare” modeller av giallogenren såsom i denna
och som i ”Trauma” och ”Stendahl”, vi har helt enkelt
inte tid. Vad Argento lyckades med att spara på blod och
visuellt våld var att sänka åldersgränsen från 18 till
15, och om det var det som skulle vara den ”nya”
publiken så lyckades det väl. Fast trotsallt, detta ÄR
en bra film men i Darios standard en sämre sådan.. |
|
|
