Det kom en gäst..

Manus av duktige författaren Stieg Trenter som handlar om godset Brunns säteri där det en julafton inte riktigt går som den ska. Det är ”frid på jorden” står det i förtexterna och inne i huset håller julgranen att kläs. Kristina är besviken samt sitter och klinkar på ett piano. Hon hade bjudit över succéförfattaren Georg Estman till julbordet men han kom inte med tåget och hon som hade glatt sig så. Godset ska förresten säljas då bruksliv inte längre håller. Det ska istället byggas en villastad i området och detta till mångas förtret, inte minst Karl-Arne Holmstens rollfigur. På kvällen kommer Estman i alla fall och Kristina blir både glad men även lite misstänksam, han ser nämligen inte ut som på bilden i tidningen. Morgonen därpå är det julotta och farbror (tillika greve) Clemens kommer på efterkälken, han går in i stallet för att sadla hästen Olle men hittas någon timme senare ihjälsparkad av hästen ifråga. Den f.d. drängen Edvin (spelad av Erik Hell som alltid är bra) syns på platsen och blir misstänkt för mordet, för inte kan Olle gjort detta, han som är en så snäll och beskedlig häst. I samma veva kommer det fram att Kristina både är kleptoman, tokig och leker med dockor samt att även drängen Edvin samma kväll blir mördad. Den ”frid” som skulle infinna sig kring juletid längre knappast är. Skickligt hantverk och en av Arne Mattssons bästa thrillers. Fint skådespeleri av både Karl-Arne, Anita Björk (sötare än någonsin), Bullen Berglund samt otroligt vackra Elsie Albiin, som här spelar den vackra styvsystern! Julia Ceasar gör här en av sina bästa roller som en stendöv gnällig surkärring med en tratt som hon lyssnar med. Julia är guld värd! Slutscenerna, där mördaren avslöjas, är ruggigt bra och även om filmen är aningen kort (inte mycket över en timme) så är den i alla fall en av Mattssons bästa!

Sussie

Otroligt söta danskan Margueite Viby spelar Sussie Blom som jobbar som skribent i en nyhetsblaska. Hon gillar inte författaren Harry Hellbergs (Gunnar Björnstrand) nya roman och kastar i sina krönikor skit på både den och på honom. Det fortlöper som en medial pajkastning Sussie och Harry emellan. Harry däremot är en ungkarl sedan en tid tillbaka efter ett treårigt äktenskap. Han tycker det är harmoniskt men är både jäkligt snål (han betalar varorna från köttaffären med en byxknapp) och så är han hiskligt dålig på att laga mat. En grogg är det enda drickbara han kan fixa. Han behöver därför en hushållerska som kan passa upp på honom och som kan sköta om hemmet. Sussie är det ingen som vet hur hon ser ut så när Harry, efter det att ännu en gång blivit förödmjukad i pressen, söker upp henne på redaktionen för att handgripligen uppfostra henne, så tar redaktörs Alma (störtsköna Julia Ceasar) på sig rollen som Sussie. Den riktiga Sussie sitter bredvid. De kommer inte så bra överrens och Harry kallar Sussie (fast det är Alma) för ”pansarskeppet manligheten”, tydligen ett ohyggligt skällsord. Den riktiga Sussie tar sedermera platsen som hembiträde hos Harry, nu under namnet Anna Johansson och får för besväret 150 riksdaler i månaden. Harry sitter dock först och nynnar på en sång som knappast låter speciellt bra idag 2005: ”Smutsiga små fingrar och en smutsig liten hand, ja negrerna de komma ifrån ett annat land”. Hur man kan komma på att använda en sådan fras i en film är besynnerligt! Snart kommer en ny krönika om Harrys sätt att sköta relationer och för att visa att han minsann kan sköta kvinnor så ska han förlova sig! Han undrar med vilken och Sussie kommer med komplimangen att det ju råder kvinnoöverskott i landet så även den fulaste av karlar kan få tag på någon. Sen ler hon. Fast i nästa sekund så friar Harry till henne, bara som en fasad och som en sken-förlovning. På kvällen är det maskerad där Sussie ska vara med och av någon anledning så vill hon att Harry ska gå på den. För att fira sin förlovning, ensam, vill säga. Hon säger naturligtvis inte att hon ska vara med och uppträder då på scenen med en ögonbindel. På festen finns även Harrys exfru som han stöter ihop med, de sätter sig vid ett bord men snart stormar hennes nuvarande make in och är svartsjuk. Den maskerade Sussie kommer fram till Harry och ska sälja blommor, Harry blir betuttad och snart följer hon med honom hem. Att han inte känner igen henne är dock ett mysterium. Det hela går bra till dess att hon flyr iväg på en cykel och efter en hejdlös cykeljakt hamnar Harry, av någon outgrundlig anledning, uppe i en tågbom och kan inte komma ned. Nästa dag tycker han sig känna igen Annas (ja, Sussie alltså) parfym men tänker inte mer på det. När Sussie sedan ska avslöja sin hemlighet så blir det lite fel och när dessutom hans exfrus nye make dyker upp och ska göra korv av honom så sabbar Harry allting, hur ska detta gå? Arne Mattssons roliga komedi kom 1945 och han var då sedd som en av svensk film allra största och filmen fick ett fint mottagande (detta skulle sedan vända när Mattsson mer och mer gick in på thrillergenren, en genre som kritiker tydligen SKA tycka illa om i Sverige). Bullen Berglund är med och han är alltid trevlig liksom Julia Ceasar som här spelar en rätt ”normal” roll och inte någon sur gammal kärring. Hon kallar förälskelse för barnsjukdom och bär en rolig cowboyutstyrsel på maskeraden. Margueite Viby pratar lite konstigt när hon kör någon svensk-danskvariant men det är ju bara gulligt! Hon är annars känd för att dejtat prins Bertil i början av 40-talet och dog tyvärr, efter en gedigen filmkarriär, 2001. Arne kan sitt bildspråk väl men några kameraåkningar syns tyvärr inte till, dock märks det att det var en rolig inspelning och det lyser igenom i slutprodukten! På titelbilden i början av filmen står det ”Vad vet ni om Sussie” och filmen avslutas med Bullens slutgiltiga ord ”Jaha, då vet ni i alla fall någonting om Sussie”, kul..

Relaterat

:: Farlig vår

:: Blåjackor

:: Maria på kvarngården

:: Alla filmrecensioner

Vitafrun informerar

Skicka in dina kommentarer här